Yesterday I was dirty
Wanted to be pretty
I know now that I'm forever dirt
Yesterday I was dirty
Wanted to be pretty
I know now that I'm forever dirt

Blev klar typ en timme tidigare än väntat, så tänkte bara titta in och säga att vikten är samma som igår. Inte förvånad direkt, med tanke på att jag åt rätt mkt igår när jag var med älsklingen. (Han blir så glad då, när han ser att jag äter. Vet inte riktigt varför, han säger att han är orolig för att jag är 'för smal' osv, men kan inte fatta att han vill att jag ska äta mig ännu fetare. Men, om det gör honom lugn så gör jag det när jag är med honom)

Så, allting är packat och klart, ka gå till bussen kl 11 och så har jag löst ett av mina små problem. Har en extremt snygg lackkorsett (som jag fått av honom, som belöning för att jag åt 'ordentligt' när jag var förkyld, btw) som han ville att jag skulle ha med mej dit. Men lack + resväska = avskavd/repad lack. Lösningen vara, jag har den på mig. Inte så farligt egentligen, även om vi ska åka tåg i typ 2h, gå en halvmil med packning innan vi kmr fram till stugan eftersom den av random anledning är för stor. Jag fattar inte riktigt, den är S (den mista storleken i denna modellen, och var tvungen att ta den, för jag lovar er, den är sjukligt snygg) och insnörd så mkt som möjligt men den sitter knappt åt ändå. Lite störigt, för korsetter ka ju egentligen göra en smalare, men midja osv är typ precis som vanligt. Men wtf, rätt bra ändå med tanke på att jag slipper få andnöd :P Haha, har en förmåga att nästan knäcka mina revben när jag ska snöra åt i vanliga fall så

Mår lite bättre idag, konstigt nog. Han kanke talade sanning + att han sa att han hade ont. I vilket fall som helst så är det slut på detta skitet nu, jag ska bli smal igen. Han ska inte äcklas av mig.

(Vet ni förrensten en sak somär cp? Han tror att han är fet. Han är korkad, ibland. Han är en smal, vältränat, extrem-drool-snygg gothkille med 'fallen angel' symbolen tatuerad på armen och grymt snyggt spike hår. Fårrätt dåligt samvete över det ibland, att han är med mig. Jag är liksom.. axellångt svart hår, piercad som fan (läppen, 2 i näsan, ögonbrynet, navlen, tungan och en massa i örat), fet, idiotärr över hela armarna och benen, äcklig, fettoröv.. Öhm.. jag ska sluta svammla nu.)

Så, bye loves once again, stay strong <3

(Inte jag, som vanligt)

Kan inte sluta gråta. Fuck. Måste ju sova. Ska upp skittidigt imorron, springa, dusha, hitta något att ha på mig, sminka mig, fixa håret, packa ner det sista och ta mig till centralen innan 20 i 12.

Hmpf. Fet, lat, ful och gråtande kossa. Det är vad jag är. Man ska inte gråta. Jag får inte. Att gråta är en svaghet.

Men vet ni vad det som suger mest är? Ju mer han märker att jag mår dåligt över det som hände, ju sämre mår han. Tror han har typ dåligtsamvete eller något, han har sagt förlåt ca 500 gånger. Men det har jag också, så det gårväl på ett ut. Men jag vill inte att han ska må dåligt över att jag .. ehm.. är störd i huvudet och inte ens kan hantera en sån här grej. Vill inte att han ska må dåligt alls. Han förtjänar det inte. Han gör precis allt han kan för att få mig att må bättre, han förtjänar så mycket mer än vad jag nånsin kan ge honom. (Okej, det där blev lite rörigt, men skitsamma)

Jag älskar honom.

Bye loves (igen) ska försöka sova nu, så jag hinner med allt imorron.

Stay strong <3

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, så jag göt helt enkelt så att jag bara skriver upp allting i den ordningen det hände.

Så, älskade kom ju hit igår, och allting gick väl bra. Vi skojade, skrattade, mös, snackade, kollade på film, hade sex (han är för evrigt den första personen jag någonsin kunnat ligga med utan att få extremångest över min kropp, för det har alltid verkat omom han inte har ett dugg emot den, och jag har alltid litat på honom när han sagt att jag är vacker). Inga problem där inte. Har dessutom lättare för att äta när han är med. Sen så regnade det ju en massa på kvällen/natten så han stannade över natten.

Sen så har vi idag. The D day för kriget mot ätstörningarna.

Helvetet började redan när jag vid frukostbordet tog ca 500 evigheter på mig att äta min halva portion havregrynsgröt (för jag kunde ju inte springa på morgonen = svårare att äta). Sen så ringde älskades kompis och undrade om vi ville häna med honom. Visst, varför inte?

Hur som helst, någon gång halvvägs upp i trappan blev vi lite distraherade av varandra och kom fram till att vi skulle hinna med en snabbis innan vi skulle iväg. Problem:

1. Kompisen ringde mitt under förspelet och undrade om vi var på väg.

2. När Älskade skulle ta handbojorna jag har på väggen trillade nycklen ner bakom soffbordet = han blev nervös/kände sig dum.

3. Hans historia: Han började oroa sig för att kompien skulle bli sur, jag skulle tycka han var klumpig, att han skulle tappa bånge och jag jag isåfall skulle tro att det var pga att han tyckte att jag var ful/fet/äcklig = blir ännu mer nervös = tappar den.

4. Min historia: Jag är en ful, fet, äcklig blåval som inte borde få leva. Jag borde skjutas snarast möjligt så att färre personer ska behöva äcklas av min äckliga, degiga kropp. Och jag borde absolut inte vara tillsammans med världens vackraste, snällaste, mest omtänksamma oh-my-goth kille. Han borde härmed skänkas till en snygg, smal gothtjej och inte vara med en svartsminkad äcklig gris som jag. Det är inte konstigt att han tappar den när det är mig han ligger på. Det är ett rent jävla under att det inte hänt nån gång innan under de 5 månaderna vi varit tillsammans.

Så, nu är det bevisat. Han tycker att jag är fet. Men han vågar inte säga något. Eller så vill han inte såra mig, bara. Det är snällt, faktiskt. Men han ska inte behöva lida av det.

Nu överger jag skeppet. Nu är det allvar. Jag ska bli smal igen, jag ska bli vacker, jag ger blanka fan i att bli frisk nu. Jag vill inte äckla honom, eller göra honom orolig. Så, detta får vara vår hemlighet, okej?

Fan. Nu gråter jag igen. Fällde bara några få tårar precis efter det hände, och sen så har jag stängt dom inne bakom ett fejkat leende resten av dagen eftersom jag har varit med honom hela tiden ju, och inte ville ge honom dåligt samvete över ngt som är mitt fel.. men nu kommer dom igen. Fan.

Vågen visade btw -0,5 jämfört med förra gången jag vägde mig. Kan tyvärr inte vara glad över det just nu..

Självklart åker jag fortfarande till Båtad med honom imorron, därför ska jag överge datan nu, försöka sluta gråta och packa ner allt jag ska ha med mig. Vet inte om jag hinner skriva innan jag åker imorron. Annars kmr jag tillbaka på sön/mån.

Bye, loves. Stay strong <3

Wieho, hade inte lika ont i fötterna idag, så har precis kommit upp ur ett varmt bad efter morgonens löprunda :)

Okej, ont gjorde det ju iallafall (när jag tog av skoskavsplåsterna precis så rann det ut en jävla massa blod) men kunde helt enkelt inte låta bli 

Har däremot inte kunnat väga mig idag, och lär inte kunna heller för mamman är sjuk och verkar ha bosatt sig i badrummet, och sen så kommer älskade hit och .. ja. Han vill inte att jag ska ha något med vågar (varken vanliga eller mat) att göra. Maw, har saknat honom som fan, trots att vi sågs senast i söndags  <3 Wellwell, det blir till att planera vad vi ska ha med oss till stugan (bara han och jag, själva, mitt ute i skogen = lycka) och så ska han hänga med när jag fixar mitt ID-kort, fyller ju 18 snart.

Sen så höll jag typ på att svimma när jag skulle borsta håret efter badet, satte mig först ner på badrumsgolvet men det hjälpte inte, hela kroppen 'pirrade' fortfarande och fläckarna framför ögonen ville inte försvinna så det slutade med att jag låg därinne jag-vet-inte-hur-länge tills jag äntligen lyckades resa mig upp, gå till mitt rum och lägga mig i sängen. Störigt, men det kunde gått värre.

Nu blir det till att städa undan lite på rummet, dammsuga, få på mig vettiga kläder (vilket kan ta rätt lång tid, med tanke på hur jävla fet jag är) sminka mig och fixa håret innan sötnosen dyker upp här <3

Btw, Jollis och ni andra, tack för alla fina kommentarer, det värmer och jag behöver dom :* Fortsätt gärna att kommentera, läser era bloggar också så känn er bevakade ;)

Ha det bra småtomtar, stay strong <3

(Inte jag, det är det aldrig)

(Ja, jag missbrukar denna bloggen åt helvete, det är ett rent under om någon orkar läsa den)

Har precis hämtat mig från en smärre gråtattack. Har så sjukt dåligt samvete.

Satt och sms:ade med Älskade (som vanligt) och kom att snacka om att jag höll på att äta.

"Du är jätteduktig som försöker klara detta på egen hand och jag vet att du kommer klara det"

Förklaring - jag försöker ju egentligen bli frisk, han vet inget om att jag försöker droppa i vikt just nu.

Hatar detta, varför ljuger jag för honom? Jag älskar honom över allt annat.

Men ändå så gör jag såhär. Varför kan jag inte bara låta mig själv må bra?

Iofs, jag tvingar faktiskt mig själv till att äta, det gör jag. (Men tränar mer än vad jag 'får' egentligen också)

Nej. Efter denna veckan så ska jag ta upp mitt 'bli-frisk-projekt' igen. Jag lovar. 

Okej, det blev ingen frukost.

Nu är det nästa problem, middag. Borde gå och fixa ngt nu (ja, jag äter själv. Är vegan = jag lagar mig egen mat + har ändå inte ätit med mina föräldrar på evigheter så dom har t.o.m slutat fråga mig) men har ingen aning om vad jag vill ha. Är hungrig, men mår fortfarande kasst över att jag inte kunnat springa (även om jag gick omkring i affärer i 4h).

Så, på ett vis vill jag äta allt jag kommer över, eller min kropp vill att jag ska göra det.

Och på det viset som dominerar min hjärna just nu så vill jag bara låta bli.

Men jag måste äta något, iaf. Men det lär bli som igårkväll när jag fick tvinga ner grönakssoppan med skakande händer och skrik i hjärnan.

Okej, nog med ångestsnack nu, kommer ändå ha tillräkligt med det senare.

Så.. what to eat? Hm.. wookgrönsaker? Ja. Så får det bli. Wellwell, lika bra att få det överstökat.

Ha det bra, småtomtar :*

Det blev powerwalk istället, fortfarande ångest men bättre än inget.

Borde äta frukost nu (en halv portion havregrynsgröt), men kan/vill/vågar inte riktigt. Hur ska jag kunna stoppa i mig något när jag vet att jag inte kommer kunna springa förrens tidigast imorron? Men jag vet att jag borde äta, min kropp är i princip redan i svältläge och jag måste göra ngt åt det. Och för Älskades skull.

V

ad håller jag egentligen på med? Jag skulle ju försöka bli frisk.. Skulle sluta bry mig om min vikt och bli av med matångesten. Han skulle bli så besviken på mig om han fick reda på detta. ='/

Okej. Skit samma. Denna veckan bara, okej? Sen så ska jag försöka bli bättre igen. Sen så ska jag äta ordentligt, inte träna och må bra. Jag vill bara bevisa för  att jag inte alls var för smal då, vill bara bevisa att jag var vacker (eller iaf inte lika ful och äcklig som jag är nu).

Så, vågen visade - 0,2 idag igen. Varför går det så långsamt för? Gick ner ett kg på två dagar när jag var hos Älskade i helgen, och då åt jag mer än nu och sprang inte. >.< Världen motarbetar mig. Eller så är det jag som motarbetar den. Mwaha.

Wellwell.. nu blir det till att sminka sig och sen så ska jag följa med modern och lillebrorn och käpa jeans till honom och strumpr och underkläder till mig. Vill också ha nya jeans, men har inte råd och mamman vill inte betala. Jaja.. what to do? (frukosten tar jag när jag kmr hem, methinks..)