Vet inte varför jag fick för mig att skriva här igen. 
Kanske för att äntligen få ett ordentligt avslut.

har inga planer på att börja skriva igen.. 

Så lång tid har gått, så mycket har hänt - förändrats. 

Det blev inte bättre direkt när jag slutade skriva, det gick bra ett tag men var snart ännu sjukare. Så fortsatte det till sommaren -12 när jag fattade att jag inte hade något liv kvar och dessutom failade gymnasiet totalt. Hade runt hälften av de betygen jag skulle haft - ätstörningen hade tagit upp så mycket plats, tid och energi under skoltiden att utöver att jag förlorat  vänner/familj/hobbies/kärlek/drömmar/vilja så skulle framtiden också försvinna. 

Fick beviljat ett extra år i samma skola, och sökte in till Capio.

Började redan den hösten. 

Skitjobbigt, men tog små, små steg mot friheten. 

Fuckade såklart upp det med att vilja bli frisk men ha kvar ätstörningen (och dom var ju galna som trodde att jag hade anorexi och ville ha upp mig en halv miljon kilo, yckte jag)

Föll tillbaka sommaren -13, och eftersom att jag fortfarande gick på ätstörningsenheten på Fosievägen och blev vägd hade jag valet att gå tillbaka till Capio igen eller bli inlagd. 

Skammen över att inte klarat mig på egen hand hindrade mig nästan från att återvända, men med lite hjälp från en underbar person jag mött där året innan så gick jag på mötet.

Blev intagen på dagvård igen (hur ska jag någonsin kunna tacka personalen där för detta?), gjorde allt dom bad mig om och nu är jag nästan frisk, eller iallafall en jävla bra bit på vägen. 

Nu ska jag snart till Turkiet med en tjej som gick där samtidigt som mig -

bara det säger en jävla massa. 

Dear diary
I will hold you in my heart
But for now I'll take the path
I choose