Har precis kommit hem från älsklingens kompis och allt detdär.

Allt gick bra, bara fail att jag inte hade mina sömntabletter med mig så att jag kunde följa med älsklingen hem efteråt. Det finns nog inget som slår att somna, sova och vakna i hans famn, ärligt talat. Sover alltid så bra då ( = jag vaknar inte 500 gånger om natten, och det tar mig inte timmar att somna), känner mig så trygg på något vis. Som om hans armar runt mig är en mur som skyddar mig mot allt. Älskar att känna hans andetag i nacken. Älskar att höra hans röst säga att han älskar mig det sista jag gör innan jag somnar. Älskar att vakna med honm, även om det är tusen gånger svårare att gå upp då. Älskar honom.

Men är ändå lite orolig. Han har gått ner i vikt (det är inte bara jag som ser det, andra påpekar det också) och skaffat nytt gymkort. Träning 4 gånger i veckan. Men han svär på att han fortfarande äter ordentligt. Är ändå rädd.

(Kan det vara så att min sjukdom har 'smittat av sig'? Kan det vara mina tankar, matvanor, ångestattacker och obsession av vikt/mat/kalorier som har fått honom att tro att han behöver gå ner i vikt/träna mer?)

Ska hem till honom imorron efter skolan, och sen så ska vi gå på bio och kolla 2012 men hans kompis (kanske några fler) på fredag + att jag ska vara med honom i helgen. Och ska jag vara helt ärlig, så har jag ingenting emot att spendera så mycket tid med honom, trots att jag egentligen inte gillar att träffa folk. Och jag hoppas iaf att jag märker ifall han fifflar med maten. Önskar av hela mitt lilla failande hjärta att det inte är så.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om dagens in och ut. T's föräldrar fick för sig att vi skulle äta falafel/kebab.

Sa förts grönsaker, men när hans pappa skulle ringa och beställa så sa dom att det intefanns och när han frågade vad jag ville ha annars så sa jag först att jag äter hemma istället men då höll älsklingen för munnen på mig och sa att jag ville ha en liten falafel utan sås. (Vi va där uppe, så han kunde inte se oss)

Åt. En del iallafall. Ångest som fan. Hela mitt inre skrek åt mig hur ful, äcklig och fet alla tyckte att jag var och hur dålig självkontroll jag ha, att jag aldrig nånsin skulle komma nånvart i livet om jag var såhär svag. Hade tårar i ögonen vid matbordet, men tror inte att nån märkte det. Kanske älsklingen, men han höll mig i handen under bordet typ hela tiden. Skulle nog aldrig klarat det utan honom, jag äter ju mest för hans skull iallafall. Mådde skit över det hela kvällen. (det gör jag fortfarande) Men ville inte visa det för honom. Jag vill inte att han ska behöva må dåligt över min matångest, vill inte att han ska bli orolig, vill inte belasta honom ännu mer än vad jag redan gör.

 Är rädd att han inte kommer orka med mig mer och lämna mig, eller, ännu värre, låta min ångest bryta ner honom. Att han ska se till mitt bästa och låta sig själv förstöras. Aldrig att det ska få hända.

In: 1/4 liten falafel utan sås - ? kcal (Någon som vet!?!?)

Ut:  Promenad - 200 kcal

= För mkt!!

Datorerna i skolan fungerar igen, äntligen!!

Fan vad misslyckat ändå, att man bli så handikappad utan data i skolan, men vi har alla våra arbeten här, och nästan alla uppgifter vi får behöver vi internet till.

100 spänn på att dom är döda imorron iaf.. Men skit samma, dom fungerar nu iaf.

Ska egentligen plugga till ett prov vi har på tisdag (eller till några av dom andra proven vi har snart) men sitter här lite först, bara för att maskinen fungerar för en gångs skull.

Mår sådär just nu, ångest över att jag är fet, inte fått rätt på håret, inte hittat några vettiga kläder att ha på mig så det ser förjävligt ut det med. Över att det idag är exakt en månad tills jag blir vuxen. Trots att jag vill ha friheten så vet jag inte om jag kan hantera den. Frihet innebär ansvar, och jag klarar inte av det. har aldrig gjort.

Jag vill inte bli vuxen, vara förståndig och mogen. Jag vill vara fem år igen och dricka varm oboy och kolla på skönheten och odjuret medans mina föräldrar ordnar allting. Jag vill vara 15 igen, bo på behandlingshem och ingen förväntar sig någonting mer än skit av mig. Trots att jag mådde förjävligt då så var det en trygghet. Jag är rädd.

Kommer nog skriva mer sen, om någon är intresserad. Det är nog ingen, men skriver egentligen mest för min egen skull, för att jag ska kunna skriva av mig alla känslor som jag inte kan prata öppet om för att jag skäms. Men ska försöka plugga lite nu, det var väl ändå trots allt därför jag kom hit.

Bye loves <3

eller något. Vet inte varför jag skriver just nu, försöker antagligen bara skjuta upp att försöka hitta kläder och åka iväg till skolan. Borde åkt för en halvtimme sen. Vill inte. Fan.

Så, idag ska jag och älsklingen träffa hans kompis och kompisens flickvän, är det tänkt.

Känner mig sjukt fet, som om jag håller på att kvävas i min egna äckliga kropp och har ingen aning om hur jag ska klara av detta. Men det ska jag. Jag måste sluta isolera mig.

Och så måste jag gå till skolan. Hum.. ja.

Känns så värdelöst att gå dit, det är nästan 3 år tills jag går ut (går 4:a årigt) och jag är skoltrött åt helvete. Spela roll vad som händer där, vad man lär sig där och vilka betyg man får, det är ändå inte verkligheten.

Vill jobba sommentalskötare, hjälpa folk med anorexi helst. Ironiskt, va? Kan inte ens förmå mig själv till att ta tag i det och verkligen försöka bli frisk, och ändå vill jag hjälpa andra.

Kanske beror på att den hjälpen som finns är värdelös, och jag vill att andra ska få bättre stöd och hjälp än vad jag fått? Jag vet inte, men hur som helst så har radiohistoria inte med nånting att göra, och därför känns det idiotiskt att jag egentligen borde sitta på en genomgång om det just nu.

Jaja.. får väl gå och försöka hitta något att ha på mig, kommer väl ta någon timme -,-

Bye loves <3