Sitter i skolan just nu, ska snart dra efter engelskan. Mår skit, orkar inte förklara varför, men ska hem till älsklingen senare. Har inte ätit än, men det lär jag ju få göra ikväll med tanke på att han har börjat freaka över det igen.

Hade ett snack med honom innan igår, om att han tycker att det känna meningslöst att försöka hjälpa mig. Försökte förklara att hans ord väger mer än Anas, men vet inte om han förstod.

Blir så ledsen när han säger så, att han blir ledsen/orolig för mig när jag hat matångest. Ska sluta visa honom det, tror jag. För har en känsla av att han helt enkelt inte kommer palla med mig annars. Och jag förstår honom, jag pallar inte med mig själv heller, när jag är såhär. Han sa en massa om att han skulle svälta sig så att hans revben/höftben syntes om jag nu tyckte det var så snyggt att jag var redo att ha död på mig själv för att åstadkomma det. Men det handlar inte om det för mig, det handlar om att känna att man är värd nånting, på något sätt. Tex genom svält. Började gråta när han sa så, jag vill int att han ska göra ngt sånt. han får inte, jag stryper honom då. Och det är antagligen mitt fel alltihopa, att han känner sig fet osv. Fan, varför måste jag försöta allt och alla jag kommer i närheten av? Jag smittar av mina sjuka tankar på folk som är så underbara att dom aldrig skulle behöva höra talas om saker som anorexi.

Okej, nu svammlar jag nog bara, men skit samma. Engelskan börjar nu, så ni slipper höra mer.

Take care <3